Hallå Bloggers!

(Starten i Tjörn Halv IronMan, 1200m sim, 9 mil cykel och 21 km löpningsmiley)

Skäms lite… jag har varit en dålig Bloggare!

Ställde ju tillsammans med min barndomskamrat och multisport- Teamkamrat Rikard Åsanderupp i Femmansmultisport i helgen, padling 19km, bära 2 kajaker 1500m samt hopp från 7 meter ned i iskallt vatten med påföljande simning ca 20m. Allt detta + löpning och mtb i hällregn. Mer om detta längre ned. På tävlingen träffar jag en deltagare som kommer och tackar för en inspirerande blogg som han följde med intresse! Då skämdes jag över den senaste tidens bloggförsummelse. Nu tar jag mig i kragen och tar tag i mina rapporter igen som jag hoppas ska inspirera Er.

Börjar där jag slutade senast, Tjörn Ironman. En halvIronman där jag var riktigt revanschsugen efter Kalmar (som jag fick bryta på grund av sjukdom). Hade ju aldrig kört denna sträcka innan, så det var lite extra spännande.

Familjen låg sjuk veckan innan Tjörn IM, kände att jag var på G, men två dagar innan började jag bli lite dålig, trött och håglös liksom. Istället för att köra de förberedande löppassen som jag brukar inför en viktig tävling så fick jag ägna all tid till att sova mycket och vila min kropp, en och annan alvedon intogs också. Ärligt talat så var jag nog inte 100%-ig i kroppen dagen för racet. Var lite ”rösen” frusen inifrån så att säga. Skämtade med bror att vi skulle ta in på spa istället för att rejsa, då vi var på väg i bilen till tävlingen klockan 06.00. Simningen var nedkortad på grund av busväder, från 1,9km till 1200m, detta passade mig fint då jag dels simmat sämre och sämre allt eftersom säsongen gått samt att jag inför Kalmar satsat mycket tid och kraft på simningen, där spydde jag ju under simningen och simmade därmed långsamt, allt detta gjorde att jag vilade från simningen till Tjörn och fokuserade på cykel och löpning.

OK! Där stod jag alltså i växlingsområdet på Tjörn och försökte få min tempocykel att inte blåsa iväg. Alla hade problem med kringblåsande prylar och man fick hålla tummarna för att cykeln inte skulle blåsa ned från cykelstället! Jag visste att det var ”do or Die” gällande sponsorer och hur jag skulle se tillbaka på säsongen. Ett bra resultat var nödvändigt!!! Som vanligt var jag inställd på att göra mitt bästa.

(Sima, simma simma)

Starten gick och tillsammans med b.la. Ted Ås och Stefan Anderssén tog vi täten i löpningen in i sim-momentet. Därefter simmade jag sicksack och orienterade som om jag var berusad, efter plågsamma ca 22minuter var jag uppe ur vattnet, låg då mitt i fältet och de snabbaste simmade på ca 15 minuter. Jaha tänkte jag nu får jag spetta på, på cyklingen. Trampade på något när jag rusade upp ur vattnet, trodde att det var en sten som slog igenom, så där Ni vet, när man springer barfota på asfallt t.ex. Tänkte inte mycket på detta med foten, men det gjorde ont under cyklingen och foten kändes lite bortdomnad. Cyklingen var en helt annan historia, kändes att jag var i mitt rätta element, tog ett tag att återhämta mig från simningen men sedan kunde jag trycka på. Extra roligt under denna cykling som var 9mil var att jag hade en rikigt bra fajt med en annan cyklist.Min styrka som cyklist har alltid varit svag utförskörning, där är det få som matchar, döm om min förvåning när jag låg just i svagt utför med 54km/h och stod på så det kändes att benmusklerna vill tränga ur huden, då blir jag omcyklad, dessutom i ganska markant högre hastighet av en för mig okänd cyklist. Well tänkte jag med svetten forsande från pannan, jag ger mig inte, han ska inte få gå iväg för långt eller lätt, Da duv ger sig inte fajt. Sedan försvann han allt mer. Cykelbanan började sedan på banans andra hälft att stiga, då kommer jag tillsist ikapp den där cyklisten igen och sedan förbi, så fortsatte det sedan och jag var alltså starkare å banans sista del, och då visste jag att jag skulle passera honom innan bytet till löpningen så det vara bara att försöka hänga med när han blåste på utför och sedan passera på varvens sista hälft (banan var ju tre varv). In i depån var jag ikapp Stefan Anderssén från Skövde, då han är en duktig cyklist så förstod jag att jag var med i matchen igen! Bytet gick lite söligt och jag var då ca 300m efter Stefan när jag gav mig ut på löpningen. Hade honom inom synhåll ett tag, men sedan försvann Stefan allt mer, och tillsist tappade jag kontakten, kände en stickande smärta över bröstet när jag pressade på för att höja tempot, sänkte då farten lite och påminde mig själv om att detta är 2,1 mils löpning, längre än vad man kan tro och nu gällde det att ta sig runt på en bra tid.

(Mål spurten!)

Många hejjade på mig utefter banan, både tävlande och publik, detta sporrar mig alltid och när jag passerade Pasi efter en stunds löpning blev jag både förvånad och sporrad, förvånad för att han var hyfsat nyopererad och jag trodde inte att han skulle springa samt sporrad då av hans kämpa anda, när han långsamt löpte det varv som han hade planerat springa. Tänkte att för en så fenomenal löpare som Pasi så var det starkt att motivera sig till att löpa i det tempo som hans läkande kropp nu tillät, drog paralleller mellan mina egna operationer och de gånger jag börjat om från scratch. Pressade sedan på allt vad tygen höll och passerade småningom Stefan Anderssén och kunde tillsist spränga mållinjen som fjärde man och tredje svensk dessutom på en bra tid. Skönt och en värdig avslutning på en annars lite trög säsong med mycket små tjafs som förkylningar, lunginflammation m.m. Extra roligt var det när Stefan efteråt kom fram och gratulerade till insatsen, kändes att han verkligen var glad för min skull, har en del att lära från Stefan gällande simning! Foten såg ut så här, skar mig tydligen när jag sprang upp ur vattnet:

Kul, kul, kul och skönt för mig att ha ett fint resultat i bagaget från 2009. Gott och ge brorsan en bra tävling också, han har ju oförtröttligt passat upp mig under säsongen och kört bilen! Tack för det Pontus.

(Tack till brorsan chauffören)

Efter detta blev jag liksom övriga familjen sjuk, men det var det värt. Sjukdom verkar vara 2009 år gissel för vår familjsmiley

Tiden då jag var dålig, ägnades åt arbete och hemarbete, bland annat så fällde jag och bror en enorm hängbjörk hos mor och far, mina klätterkunskaper kom väl tillpass och vi fällde den bitvis från toppen och nedåt, ett riktigt äventyr faktiskt och grannarna tyckte att det var spännande.

Jag och bror fixade en sten trappa i trädgården och vi färdigställde renoveringen av ett badrum och toalett på nedervåningen samt utbyggnad-ombyggnad av garaget till sovrum, vi blir ju snart en till i familjen! Detta med en till i familjen präglar livet en hel del och vi blir ju fem snart som skall åka i bil m.m. Därav har jag köpt oss en ny bi, en Volvo D5 (diesel) kombi som hittills drar 0,63l/mil. Riktig familjebil med bra prestanda och gott om lastutrymme. Nu fattas bara dekaler från sponsorer.

(Gammal bil)

(Ny bil!!!smiley)

Kul, kul, kul och skönt för familjen att åka safe!

När vi ändå ar inne på tillökning så kan jag meddela att min frus, Anna-Linnéas mage är asa-stooor och att Anna-L har gått upp ungefär dubbelt så mycket mot de två tidigare gånger hon förr fött.

Bäbisen verkar vara välmående och stark, tyvärr lite för stark så Anna-L har ont när bäbisen tar i och rullar rund med benen. Hon får småvärkar hela tiden och bäbisen låg så långt ner i bäckenet att barnmorskan fick ta fram ultraljudet för att få en bild av att huvudet verkligen var i magen. Vidare har A-Linnéa börjat förbereda med en packväska för bb, en madrass hemma om det blir föda hemma, vilket hon gjort tidigare. Märker på mig själv att jag blir mer och mer vaken på hennes önskningar och att jag tar över mer av det dagliga bestyren för att hon ska kunna vila, äta och må bra. Hela min kropp verkar också förbereda sig för en bäbis, häftig upplevelse och många säger ju att det är så stoort att bli förälder och att det är så speciellt, själv har jag då tänkt att det är ju inte så himla märkvärdigt, varenda en av oss har ju den vägen vandrat så att säga. Men nu när man själv står inför det är det stoooort och lite spännande/skrämmande. Mina farhågor är att A-L ska råka illa ut, i andra hand kommer farhågorna om att bäbisen skall råka illa ut, vara skadat eller skada sig under förlossningen, tredje farhågan är att barnet skulle ha något gravt handikapp eller en sjukdom.

Sista farhågan är att barnet skulle ärva min sjukdom alltså Ulcerös colit, men vi bär alla på ärftliga sjukdomar som hoppar generationer och ibland poppar upp (t.ex canser), så det är bara att hoppas på ett friskt och glatt barn. Dock vet jag att livet inte kan tas för givet och att man får hantera allt efter bästa förmåga och göra sitt bästa utifrån omständigheterna. Men spännande är det och jag tänkte när jag åkte hem sent en kväll från mitt arbete att: nu får du inte köra i diket, inte innan du sett din bäbis. En helt omsvävande tanke att det kommer en bäbis, som man skapat tillsammans, och när man börjar fundera över hur liv kan skapas och sedan börjar reflektera över vilka ingredienser som skapar liv så blir det lite som att tänka på rymden, lite svårt att greppa helt enkelt. Nä, innan det blir för filosofiskt så ska jag bara klargöra att jag känner mig redo att bli far, har känt så efter det att jag fyllt 30 tror jag, en kvinnlig lärare som fick barn en gång sa till oss i klassen att man är aldrig redo att få barn, vet att jag tänkte att då kanske hon skulle väntat lite. Nu har jag ju en del träning av att vara extrapappa åt två förträffliga pojkar Algot 7 år och Torik snart 5 år, så man är ju lite luttrad så att säga. Men visst lir det annorlunda med en bäbis. Man undrar ju också vad det blir för person, A-L säger att bäbisen har lätt för att bli arg, och tar i så att A-L revben knakar. Bäbisen är enveten, vilket inte överaskar med tanke på att båda föräldrarna har den egenskapen. Bäbisen verkar gilla att röra på sig och har gott om energi. Spännande att träffa denna person snart….

Det om det, nu till femmans multisport, som vanligt detta år så var familjen sjuk i feber och jag likaså, hela veckan låg jag i feber men kände mig ok på natten till lördag, då jag fått fart på Rikard som var/är mitt i inflyttningstagen i nytt hem samt att jag alltid ser fram mot tävlingar och särskilt att köra multisport med en god vän, Rikard är ju som en bror för mig, var det inte läge att dra sig ur. Kände att krampen var närvarande dagarna och natten innan, men ibland får man chansa. Vi skulle paddla kajak vilket jag aldrig tidigare gjort, men det kändes bara kul att få pröva något nytt. Vi var sena, men Rikards far och min familj hjälptes åt och till sist hade vi 15 minuter på oss innan starten gick, och då var allt redo. Lite vinglit och trångt i starten och efter ca 400m tänkte jag att detta kommer inte att gå, armarna var fulla med mjölksyra och det gick ändå inte fort, allt eftersom tiden gick så började min kropp att anpassa sig och nu gick det framåt med bra fart. Är ju stark i kroppen så efter ett tag så började allt fler att sacka efter, maskinen var igång. Dock hade vi ingen chans mot kajakerna i täten som var som formel 1 bilar medan våra kajaker var som en bruksbil så att säga, men de var dock bättre än de som hade Trabanter (liten Östtysk bil (tror jag) med hårdplast som ledord) om liknelsen tillåts. De kajaktister som försvann i fjärran var inte heller nybörjare, Högst orättvist att ha tränat innan….

(En liten premiärtur paddling på 1,9 milsmiley samt ovärdelig bärhjälp av Algot o Torik, vädret var lite busigt, men vrför ligger min kajak under vattenlinjen?)

Hade sett fram mot 7 meters hoppet in i iskallt vatten med skräckblandad fascination, har bara hoppat 7:an en gång tidigare oh det var i tidiga tonåren när jag och en polare låg högst uppe på 10:an för att spana brudar, då fick vi inte vara där för badvakten och vi skulle då hoppa, då min kamrat hoppade 10:an så kunde jag med att smita ner en nivå till 7:an, men kommer bara ihåg skräcken under hoppet. Tänkte att jag hoppar aldrig 7:an igen, men se där vad fel man kan ha. Tack vara tävlingmomentet, man var ju inne i det så att säga, samt att det var en strid ström av hoppande deltagare så blev det enkelt, här var ju grupptrycket positiv! Utan hopp hade det blivit tidstillägg och det var ju uteslutet. Hoppet skedde med flytväst och då min väst hade skrevspänne, så var inte väg nedåt så att säga. När jag landade i vattnet så var det för kallt för mina lemmar, jag frös i mina rörelser, dessutom så hade jag ingen luft i lungorna efter att ha vrålat hela vägen ner. Paniken var nära och det var tur att jag hade flytväst annars hade dom fått fiskat upp mig. Förlorade mitt pannband i vattnet (snyft) Efter detta sprang man vidare 1500m bärandes kajaker. Fördelen med detta var att man snabbt byggde upp lite värme igen. Hade krampkänning i benen redan i kajaken innan hoppet, men nedkyld och med tyngden av kajakerna så började jag känna av kramp i benen, detta lugnade ner sig när vi började paddla igen, men jag anade oråd… efter 1,9mils paddling kände jag mig stark, det är ju ganska fantastiskt att man kan ligga sjuk i feber i en vecka för att sedan testa en gren som man aldrig gjort innan och vara oberörd rent kraftmässigt efter nästan 2mil! Det var ju coolt tänkte jag. Ca 2h och 30 minuter tog paddlingen. Ca 30 minuter efter de allra snabbaste. Vi växlade till löpningen och allt utom magen kändes bra, fick uppsöka skogen för att släppa ut det onda, skogen trodde jag, men fann mig monandes (rumpan bar) mot några stackars medtävlare som kom förbi i kajak, men nöden har ingen lag, särskilt inte när man är dålig i magen och utan tjocktarm. Ber om ursäkt för detta, men magen var helt enkelt kass. Den inledande löp orienteringen gick genom kuperad skogsterräng och började med kraftig stigning uppför, Rikard orienterade skickligt rakt på kontrollerna. När det kändes som att vi började få fint flyt i löpningen efter att ha varit helt stela i benen efter stillasittande i kajak och nedkylda av kallbadet och regnet som konstant var närvarande började jag känna av högra låret. Krampen blev mer och mer påtaglig och så plötsligt var tävlingen över. Detta har hänt mig en gång tidigare då jag skulle springa ett maratonlopp, kom två km och sedan tog det stopp, var då liksom den här gången dålig i kistan. Så nhär ligger det till, när jag blir sjuk, förlorar jag mer vätska och salter än normalt, detta medför att jag behöver mer tid för att bygga upp mina depåer efter sjukdom, kan därför behöva några dagar efter det att jag varit sjuk för att återställa balansen. Nu blev tävlingen rakt på tillfrisknande och jag var feberfri, men inte ok i magen. Rikard trodde nog att jag skulle komma igång igen, det tog ju tvärstopp, för honom överraskande. Kände att det var över för den här gången, snopet då vi båda kände oss starka och jag har ju tränat extra mycket MTB (mountainbike) det sista på min egengjorda (med brors hjälp) i Falköping. Nu fick vi inte ens komma ut på banan. Att vi hade en 2,5km kvar till värmen gjorde inte saken lättare och vi blev allt mer nedkylda, Rikard sprang runt lite för att hålla uppe värmen och jag värmdes lite av smärtan när låret då och då knöt ihop sig. Vi var på gott humör och Rikard tog det bra och fokus ändrades snabbt från att få en fin placering i tävlingen till att komma snabbt in i bastun. Kändes nästan bra när jag strax innan mål och nu med kramp lite här och där i kroppen ramlade ihop i en hög i vägrenen oförmögen att ta mig upp själv, stukade lillfingret på höger hand i fallet och Rikard fick dra upp mig på fötter igen, bra för att detta bevisade att det var hög tid att avbryta, det gick inte längre kroppen sa ifrån.

Bastu värmen kändes mycket bra och vi delade den med ett annat lag som också fått bryta snörpligt då en av dem hade stukat foten. På grund av vätskebristen så värmde jag mig bara i bastun, onödigt att förlora mer vätska genom ytterligare svettning.

Regnet fortsatte att ösa ner och vi var ganska nöjda med att få åka hem till värmen, kul hade vi och det kändes som att vi kom närmre varandra, jag och Rikard. Egentligen så var det ju dumt av mig att köra när jag dagen innan legat i feber, viste ju att magen var ur spel och att risken var överhängande att det skulle sluta som det gjorde, hade förvarnat Rikard att det var tveksamt om kroppen skulle hålla. Med facit i hand, skulle jag göra det igen? Definitivt JA! Varför?

Jo jag älskar att röra på mig och tycker att det är kul, kul,kul, efter en vecka till sängs får jag krupp! Att vara ute och kämpa sida vid sida med Rikard är så lockande att jag inte kan avböja. Livet har gett oss alla tillfällen, olika tillfällen att uppleva och att utvecklas, min bakgrund gör att jag gör vad som helst för att slippa sjuksängen, att “passa” stå över på ett sådant här tillfälle när jag nu inte hade feber finns inte i min värld, det kunde ju gått- och roligt hade vismiley! Dock bad jag Rikard och hans far om ursäkt, ledsamt för dom att åka långt utan avslut, tror dock ändå att Rikard tyckte att det var kul, kändes som att det gav mersmak och att vi blev revachsugna.

(Föreläsning i Göteborg på Hotell Eggers vid Centralen)

Och vet Ni, man är inte Da duv No Limit för intet!

Tävla smart, det ska jag försöka göra/

Da duv- No Limit!