Hallå Bloggers!

Tack för alla gratulationer!

Vilken pärs! Lördagen den 24:e oktober klockan 01.00 drog värkarna igång för min fru Anna-Linnéa. Efter 4-5 timmar med 3-5 minuter mellan värkarna så lugnade allt ner sig. Värkarna kommer ju från att livmodern pressar på, men nu slutade alltså värkarna tvärt inte på toppagarna efter detta var Anna-Linnéa trött och humöret var inte på topp- Varför kommer inte bäbisen! utropade hon och muttrade att det var inte snällt gjort.

Skälv hade jag fullt upp med att bli klar med hemmet, dvs. strukturera om så att vi skulle få plats, sätta upp hyllor, inreda garaget m.m. Vi har byggt om halva garaget till ett sovrum för att få plats. En toalett har renoverats och ett nytt datarum har skapats med hjälp av rumsavskiljare. Onsdagen den 28:e var så allt klart.

– Nu kan bäbisen komma utbrast jag!

Då Anna- Linnéa och jag bestämt oss för att Anna skulle föda i hemmet så hade ett föda hemma team kontaktats och två barnmorskor var redo att hjälpa till när det drog igång. Värkarna satte lustigt nog igång den onsdagen klockan 16.00, tror det var för att allt nu var i ordning, Ana- Linnéa kunde slapna av och jag signalerade att nu är det dags. Allt stämde liksom. Vi var igång från 16.00- 06.00 på torsdagen innan barnmorskorna som sovit över hos oss tyckte att det började bli lite segt. Jag sov totalt 1,5h innan barnmorskorna föreslog att Anna-Linnéa skulle prova microlax, laxermedel som sätter fart på tarmen, tarmrörelserna i sin tur retar så livmodern och på detta sätt kan skälva födandet komma igång på allvar. Min bror Pontus gjorde en heroisk insats och fick apoteket att öppna en kvart tidigare då han ropade att- jag skall bli farbror och nu är det bråttom!!!

Anna-Linnéa fick laxermedlet klockan 8.00 och inget hände. Efter en halvtimme och en för Anna-Linnéa plågsam tur nedför trappan i huset (för att få igång de tuffa värkarna) så hände det: Anna- Linnéa som inte sagt ett ljud när värkarna kom började nu lägga all sin kroppstyngd i mina armar och hon förvann djupt ner i värken. Med ett brölande djupt ner i bröstet kom den första födslovärken. Sakta men säker arbetade vi oss upp för trappan och när vi väl kom upp hade tre kraftiga värkar avklarats. Efter tre meter (står vi vid stereon på övervåningen) då går vattnet, har målat upp en bild av att det skulle vara grumligt med blod i, men det var klart vatten, som om någon hällt ett glas vatten på golvet. I denna värk hörde jag aAnna-Linnéa säga- nu kommer bäbisen, ta emot! Vi måste till madrassen (inplastad och låg på golvet) Nä sa A-L: det går inte!

Tillsammans med barnmorskorna fick vi bort A-L till madrassen, ståendes på knä med överkroppen i min famn kom så en ny värk och Anna-Linnéa sa att nu kommer bäbisen. Hela förlossningen gick jag som en maskin och hann inte känna några känlor, förutom i halvtid då jag var ledsen över att A-L fick ta hela arbetet med värkarna ensam. Visade inte att jag tckte synd om A-L, men det syndes nog då i ögonen för en kort stund. Nu gick allt automatiskt, känner huvudet sa A-L, flytta handen så jag får se sa jag. Då jag var posterad i fel ände så att säga så var allt jag såg en liten svarthårig kaluffs som hängde mellan A-L ben. Såg ut om en liten tax (har sett taxungar födas på TV en gång). Och då var det inget liv o rörelse och hårbollen lät inget häller, vart är livet undrade jag samtiigt som barnmorskorna meddelade att bäbisen gjorde grimarser med munnen. Ok vad gör vi nu tänkte jag är huvudet var ute och dinglade, då efter en stund kom sista värken och ut med ett djupt morrande från A-L kom en liten blåsvart kropp, A-L och barnmorskorna hjälptes åT med att få upp Ylva till Anna- Linnéa som grnskade bäbisen och förde Ylva till sin barm.

Lever den varelsen hann jag tänka innan jag fick klippa navelsträng och Ylva började skrika. Fortfarande blå- svart och kall med mycket hår på huvudet och blöt fick jag ta emot Ylva i min famn, tyckte att hon påminde om en spindel. Anna-Linnéa förlorade en del blod när moderkakan (mothercoocie som det heter internationellt, eller hur syrran?) (Syster Sofia är gynekolog) åkte ut. Det gick lite för fort det här sa barnmoskorna och Anna- Linnea fick en spruta för att livmodern skulle stänga sig och hindra blodflödet. Medan A-L fick ut det som kommer ut efter moderkakan så stod jag där med ett litet blött knyte. Väldigt blå tänkte jag och sedan kändes Ylvas skrik som knivar i öronen, har alltid varit imun mot barnskrik tidigare, men nu var det en annan visa och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när Ylva började snutta på mitt håriga bröst. Som en hackspett försökte hon hitta bröstvårtan och mjölken.

Till sist så kunde Anna-Linnéa ta över och ge lite mjölk, efter detta blev A-L sittande på den blodiga madrassen och jag bara tittade på min lilla tös!

Ylva hade undertemp och efter att ha värmt henne med filtar och mössa m.m så började hon få färg. Ylva är väldigt lik mig när jag föddes och det var kul att se likheten.

Tillsist var vi ensamma och A-L skulle duscha, måste städa bort de blodiga lakanen tänkte jag och slocknade med Ylva i min famn, trodde att jag bara nickat till, men när jag tittade upp hade A-L städat upp allting!!! Anna -Linnéa är fantastisk.

Nu är jag såååå lycklig och alla mår bra, tänker på att livet utan Ylva i jämförelse var ganska torftigt, att det fanns plats för så stora känslor i ett gamalt triathlon hjärta.

-Som Ni ser på bilderna nedan så har Ylva redan axlat mantelnsmiley

Ylva som blå!

Ylva med navelsträng

Ylva med stolt mor och far

Ylva söt!

Storebröder!

Algot inspekterar blöjbyte, så att jag torkar från snippan och nedåt mot rumpan. Algot vakar ständigt över Ylva.

Min mor och far, hjärtan smälte.

Torik, Algot och Ylva!

Algot ville inte lägga sig, somnade vakandes över lillasyster.

Ylva!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ta hand om Er/Da duv- No limitsmiley