Hallå bloggers!

Den som väntar på ngt gott….. Typ ett par veckor sedan senaste blogginlägget, men det är mycket nu för en trebarns far och make:)

Jo!så kom man 6:a i SM över IM distansen, men vägen dit blev lite oväntat lurig…

Innan jag återger vägen till 6:e platsen i SM vill jag bara nämna att jag nu i lördags vann bråddetorps IronMan triathlon. Distanserna var 300m sim, 8,9km terränglöpning (kuperad bana samt 2,2 mil cykel). Det blev maxfart hela vägen och jag ledde loppet från start till mål, sluttiden blev ca 1h och 8 minuter, då man får cykla tilllbaka efter målgång för att få sin sluttid. Se resultat här: http://www1.idrottonline.se/ImageVault/Images/id_312178/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

Löpningen gick förvånansvärt bra med tanke på att man kört en IronMan veckan innan. Kul att stå överst på prispallensmiley

Nå dags för berättelsen om SM, eller “att snåla är att skjuta sig i foten en aning….”

3 veckor innan SM, bilden nedan, allergisk, tjock men vid gott modsmiley, det är ju gott om tid! – minns jag att jag tänkte då!(När jagblir pollenallergisk, triggar det igång min inflamatoriska- tarmsjukdom dvs. kroppen blir trött och seg,på grund av just inflamation i tarmpaketet.) Vid sidan av mig ser Ni Ylva som hader en hel strand att vara på, men hon valde de enda stenarna som fanns att kila fast sig i mellan!

Tidigt bestämde vi oss för att familjen skulle stanna hemma, Kalmar under triathlon SM kan vara en farlig plats när man är barn då cyklister kommer farande i hög fart, och att ensam ta hand om tre barn bland allt folk lockade inte min fru Anna- Linnéa.

Jag skickade iväg familjen på en minisemester i den vita bilen istället (se bild)

Själv tog jag sponsor bilen tillsammans med min ovärderliga tävlingssupport, min bror Pontus. Mina föräldrarföljde också med till Kalmar för att njuta av atmosfären och för att hejja på migsmiley

Då värmepannan (kombinerad vatten-luftpanna) gått sönder hemma samt en ofrånkommlig grävning för att dra in vatten och avlopp till sommarstugan, då de slutar med utedasshämtning i det området så var det läge att spara in på lyxen, i det här fallet, nytt dischjul och högprofilhjul. Lösningen blev att låna ett par snabba hjul. Så här stod jag då med nya hjul och redo att göra mitt yttersta för att avverka Kalmar banan på en förhoppningsvis ny bästa tid. Har tidigare haft 9h 05 minuter på banan.

Bild nedan: Starten för simningen:

Bild efter simstart: mor och far njuter av den arla morgonstunden, det låg spänning i luften!!!

Min simning var kontrollerad och största målet var att ta mig i mål i år, fick ju bryta förra året efter ett varv av tre på den sista löpningen på grund av sjukdom, spydde fem gånger under simningen då. Med detta i åtanke så höll jag tillbaka lite på simningen och fick tiden 1h och 2-3 minuter på 3,8km simning, borde vara god för en simning under timmen dock.

Men med krafter kvar och flaggan i topp så var det dags för momentet som jag har en hat- kärlek relation till: cyklingen. Cykeln är alltid ett riskmoment, och fast att jag är snabb på cykeln och brukar ta in på framförvarande snabbsimmare så drar jag alltid en lättad suck när jag kan gå växla ut på löpningen efter avslutad cyling.

Växlade sedan ut på cyklingen och växlingen gick fint, inget strul med våtdräckten eller liknande, detta var ju för mig årets första tävling, så jag var lite ringrostig (faktiskt) alltså kände av att en del rutin i välingar m.m. kunde varit bättre. Kroppen har ju inte varit i form för tävlingar förns nu.

Efter ca 10- 15 km cykling kommer ett järnvägsspår som måste korsas med cykeln, det dunkar alltid till i hela cykeln vid denna passage. Vad var det han jag tänka när ett svischande ljud hördes från framhjulet efter ovan nämnda passage?

Låste upp frambromsen helt, dvs flyttade frmhjulets bromsklossar så brett som möjligt för att ge hjulet plats, enkel sjustering som görs i farten. Nu försvann ljudet. Kunde nu pressa på rejält och kände mig mycket stark. Kunde passera några duktiga cyklister och var definitivt på G, nu ska här tokköras tänkte jag och pressade ner kroppen för att bli så aerodynamisk som möjligt.

Då hände det, lät först som att jag fått ett kolapapper som fastnat på hjulet, svish, svisch svich lät det, kanske ett löv tänkte jag och saktade in lite, nä det lossnar snart från däcket tänkte jag och dundrade vidare. Det började lukta bränt och tillsist började cykeln skaka då hjulet vobblade. NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!!!!!!!! han jag tänka:

-inte bryta nu, det får inte hända!!!

Första tanken var att springa tillbaka 3 mil med cykeln till växlingen, köra Marathon löpningen och sedan åka hem då hade jag i varje fall nyttjat min uppladdning tänkte jag. Insåg dock snabbt att tre mil på cykelkskornas klossar skulle vara direkt skadligt.

Nu fick jag stanna och se mig omcyklad. Med kraftigt vobblande hjul på grund av spräckt fälg, fälgbandet (yttersta delen på carbonfälgen) hade sjunkit in ca 6mm, fick jag ta mig sakta de resterande typ 3,5 milen till vändpunkten och växlingsområdet.

Här kunde jag meddela min bror att nytt framhjul måste anskaffas, denna komversation tog tid och ändå fick min bror väldigt lite info om hur han skulle lösa det hela. Lösningen blev Colting och arrangörernas guidning om hur och var och vad som var tillåtet vid hjulbyte. Paserade Colting på vägen ut ur växlingsområdet som meddelade att efetr ytterligare 6 mils cykel vid nästa varvning skulle jag få et nytt hjul!!! 6 mil, kändes som ett varv runt jorden, även om det kändes bra att veta att en lösning var på G, och att kompetenta personer arbetade för att lösa mitt dilemma.

Voblande hjul och en bön om att däcket och hjulet skulle hålla för att vobbla sig fram i högsta möjliga fart i ytterligare 6 mil så brände jag på. Tänkte inte så mycket på att jag kunde skada mig rejält om hjulet gav vika. Tankarna kom och gick under detta andra varv och till min förvåning ochlättnad så höll hjulet, ganska otroligt faktiskt! Det visade sig senare att hjulet var lagat, hade jag vetat detta skulle jag inte has kört med det hjulet.

Stannade nog 3 gånger för att kolla till hjulet/däcket och väl inne i växlingsområdet fick jag springa med cykel till min plats och byta till ett treekrat HED DEEP- hjul “Coltings” för att sedan springa ut med cykeln igen. Vad hade detta kostat i tid och framför allt karaft? Sista varvet på cykeln fick jag bränna på allt vad tygen höll för, frustrerad grymtade jag högljut när jag gav mig ut på sista varvet på cykeln. Med det ypperliga Hed- hjulet se bild nedan från: www.lewasport.se

så öste jag på, detta resulterade i att jag efter ytterligare 6mils tokkörning på cykeln för att ta igen förlorad mark var en smula stum i benen och mentalt trött, strulet hade kostat en hel del psykisk energi och det var som jag sa till Falköpingstidning i en intervju “som att gå en mental IronMan i IronMan loppet”.

Lena (www.lewasport.se) frågade mig eftger loppet om jag inte tyckte att det var läskigt att köra med ett så högprofilat hjul fram på cykel?

– Svarade att jag kunde kört med dischjul fram denna tävlingsdagen, förgrymmad över att hjulet sprack så var adrenalinnivån på max så jag bryfdde mig inte om att vinden slet tag i hjulet och försökte blåsa mig av banan.

Växlingen till löpning (se bild nedan) gick ganska bra, måste ha skohorn nästa gång, kan tjäna tid där.

Jag öste på i full fart ut på löpningen och kom ifatt tre löpare med bra fart, efter 1km så tänkte jag att den här farten kan jag inte hålla, gör ditt eget lopp och gå inte tom på kraft första varvet- Dave lugna ner dig!

För första gången i mitt liv så lyssnade jag på den kloka rösten och släppte sakta iväg trion av snabblöpare. Frustrerad över att kraften var borta så beklagade jag mig för Colting när jag passerade honom där han stod och hejjade på. Det går bra skrek min mentor åt mig, håll ihop det!

Tänkte mycket på allla tips jag läst och fått till mig om triathlonlöpning med stumma ben och lite kraft. Anpassade mig efter förhållanden, trött kropp och trött järna efter hjulstrulet och se där, jag började få fart på påkarna. Tack också till Pär Hyss, min goda vän som är kanonsimmare samt Colting och Jennie som kom med tekninktips under löpningen, har dessvärre en tendens att “hösäcka” till mig när jag är trött.

Tack också till min klubb TriathlonVästs medlemmar som hejjade på mig för fullt.

Extra tack till Torbjörn Wollfram som gav mig extra kraft med påhejjningar, efter var han väldigt glad att jag är på G igen, nästan gladare än jagsmiley

– Sånt ger bränsle till kommande stordåd:)

Spring frammåt, inte uppåt! Sträck på dig! In med armarna! Led med tummen! Tipsen var många, men alla var välkommna. Minns att jag tyckte att jag sprang riktigt uselt, sakta och segt. Ältade mitt strul med hjulet även för min klubbkamrat Stephan Andersen, – Släpp det nu! -och fokusera på uppgiften, lät orden från Stephan. Ett gott råd som fick mig på banan igen, såväl fysiskt som psykiskt. Kom igen nu Dave tänkte jag- Stephan har ju rätt, frammåt nu frammåt och skärp dig. såg löpare framför mig och tänkte:

– Han, hon springer riktigt lätt och fint och snabbt! Märkligt var det att då passera dessa löpare då jag upplevde att jag gick sakta frammåt. Passerade ganska snabbt den fortspringande trion som jag fick släppa från starten- Så går det tänkte jag för mig själv. när man öppnar för hårt. Stärkt av att min löpning verkade effektiv så tuffade jag på, mötte Ted ås som för dagfen såg mycket tagen ut, han hade ingen bra dag helt enkelt. Tycker mycket om Ted, så det var lite surt att se mannen plågad.

Känslan i kroppen under löpningen var lite som att köra bil med för lite bensin, i vissa lägen så fick jag bränsle och kunde ösa på, så helt plötsligt så upphörde “bränslet” att tillföras motorn och det gick sakta igen. så här höll det på fram till sista 8 km, då man vände och skulle tillbaka. Nu satte jag fart. måtte kroppen hålla nu tänkte jag.

När det endast återstod 12km kvar så kom jag ifatt en medlöpare, förswökte gå om, men han bet sig kvar. Undrar hur mycket han har kvar tänkte jag och vi joggade lugnt och lurpassade på varandra den siste biten. Han tar mig aldrig i spurten tänkte jag, mitt i allt detta rävspel så sprang tydligen Carl Brummer också triathlon Väst förbi oss. Hade jag sett honom hade jag hänt på, men nu blev det istället en spurt där min medtävlande fick se sig omspurtadrejält. Grattis till Carl som gjorde ett grymt fint lopp! Även min spurt kamrat fick en fin sluttid. Grattis och stoor kram till Linda Eriksson som körde på bra och avverkade sin första IronMan, en tredjeplats i SMsmiley

Skönt att ta mig imål och fantastiskt skönt att känna sig stark igen, kan jag köra så här bra med strul, undrar hur det kommer gå när allt flyter på…….

Grattis till alla som genomförde Kalmartriathlon, i mina ögon är alla som står på startlinjen i vattnet vinnare, resan dit, till vattenbrynet i Kalmar är inte lätt. All träning har man ju oavsett resultat genomgått och det är modigt att ge sig på en IronMan.

Tack till arrangörer och publik, jag kommer att fördjupa mitt samarbetet med www.lewasport.se och jag kommer att änvända hennes produkter vid mitt triathlonläger och simcamp nästa år.

Ha det gott därute och kör aldrig på med trasiga grejjer, det kan kosta mer än en 6:e plats om olyckan är framme.

Jag och mitt serviceteam, världens bästa faktiskt, Brorsansmiley

PS! Tack till alla som hör av sig och berättar att del låter sig inspireras av min sida, Ni inspirerar mig!!

Da duv- No Limitsmiley